Det händer att elever som jag inte känner hör av sig till mig. Många har snubblat över begreppet särskild begåvning, googlat, hittat mina videos eller rentav läst någon av mina böcker. Flera känner igen sig i en kombination av svårigheter och ”lättigheter”. Framför allt känner de igen sig i beskrivningar av understimulans och menar att de mest sitter av tiden i skolan. Samtidigt kan de lida av prestationsrelaterad stress och låsningar som skapar en stark inre konflikt: Hur kan man känna igen sig i beskrivningar av särskilt begåvade elever när man samtidigt känner sig oduglig – eller rentav dum? 

Här har jag sammanfattat en sådan fråga från en (för mig okänd) gymnasieelev som jag kallar Anna. Frågeställaren har godkänt att jag använder frågan, men jag har valt att anonymisera och endast behålla utdrag. Förhoppningsvis kan fler med liknande funderingar känna igen sig i Anna och få hjälp att gå vidare. Samma gäller lärare. De behöver ofta hjälp att förstå elever som vi kallar 2E. I brevsvaret hoppas jag därför att även skolpersonal kan hämta tips, råd och stöd i att visa vägen genom vår ganska komplexa skolterräng.

Anna

Anna går på gymnasiet och skriver att hon stött på särskild begåvning genom en uppgift i skolan. Eftersom läroboken inte erbjöd någon information om detta så valde Anna att själv googla vidare. 

”Jag hittade en hemsida där de ungefär beskrev egenskaper för dessa elever och kunde konstatera att många av egenskaperna kände jag igen mig i och jag blev förvånad.”

Eftersom Anna gillar att läsa psykologiböcker, hittade hon av en slump min bok Särskilt begåvade elever – pedagogens utmaning och möjlighet (2018) på biblioteket och kände igen sig i nästan allt. 

Däremot menar Anna att hennes lärare inte alls sett henne som begåvad. Tvärtom, har hon alltid varit den som gått iväg med specialpedagogen. Därför kände Anna igen sig mest i kapitlet om Twice Exceptional (2E). 

”Jag kände att detta var mer mig och de underlättade när det stod att begåvningen kunde skuggas av funktionsvariationen och tvärtom.”

Anna skriver att hon upplevt att både lärare och specialpedagog varit ”irriterade” på henne för att hon struntat i läxor och inte gjort som hon ”skulle”. Det har lett till att Anna legat efter i samtliga ämnen och inte känt att hon fått den hjälp hon behöver. Stödet som erbjudits har inte alls passat henne.  

Anna beskriver också sig själv som en ”extremt” blyg person med få vänner, vilket har skapat ångest i situationer där hon ska prestera inför andra. Högstadieåren beskriver Anna som särskilt svåra.  

”Under de här åren hade jag väldigt mycket prestationsångest och lärarna kunde se mig bryta ut i panikångest inför proven eller större examinerande uppgifter. Det var som värst vid de muntliga.”

Vid muntliga redovisningar menar Anna att hon fått panikattacker och börjat gråta. Hon menar också att lärarna inte tillåtit henne att redovisa enskilt, eftersom de ansett att man måste redovisa inför en ”grupp”.   

Idag, i gymnasiet, är det annorlunda för Anna. Hon beskriver att hon själv utvecklat en studieteknik som fungerar för henne och att hon även blivit bättre på att hantera sin prestationsångest. Precis som många andra särskilt begåvade elever, menar Anna att hon har lättast för uppgifter som andra tycker är svåra. 

”Jag är ofta högpresterande, klarar de uppgifter som andra har svårt med enkelt (oftast) men de enkla uppgifterna som de andra inte upplever som svåra har jag problem med.”

Även om Anna tycker om att skriva, upplever hon skrivuppgifter som utmanande. Anna menar att hon har svårt för att rätta sin text samtidigt som hon skriver, vilket gör att hon sällan hinner klart. Själv har hon funderingar på både dyslexi och dyskalkyli och har under flera år bett att få bli utredd utan att det hörsammats. Hon upplever också att skoluppgifter är för repetitiva och därför slukar ännu mer energi.

”Jag upplever också att frågor upprepar sig och då blir det jobbigt för det känns som att jag skriver om det igen och jag skrev redan så mycket som jag kunde ha utvecklat första gången.”

För att göra skolarbetet mer stimulerande brukar Anna själv göra om uppgifter, tex. skriva en berättelse om ämnet. Om Anna erbjuds muntlig komplettering till skriftliga uppgifter kommer hon sällan på vad hon vill säga. 

Hon upplever också svårigheter att koncentrera sig i ett klassrum som sällan är tyst och hon har svårt att prestera under tidspress. Särskilt grämer hon sig för de nationella proven, då hon sällan hinner klart. Samtidigt beskriver hon understimulans och uttråkning.

”Annars tillbringar jag mina dagar i skolan med att färglägga bilder, spela kort, analysera, lyssna på folks konversationer eller titta ut genom fönstret och på folk. ”

Nu undrar Anna om jag vet var hon kan få hjälp med en utredning för särskild begåvning? Hennes mamma har tagit med henne till en läkare som hänvisat tillbaka till skolan, som i sin tur sagt att de inte kan utreda detta. Samtidigt funderar Anna över adhd/add och Aspergers syndrom, men vet inte längre vart hon ska vända sig. Inte heller vet hon om hon kan vara särskilt begåvad när hon är på det här sättet? 

Hej Anna!

Vilken fin beskrivning av ditt lärande och de utmaningar du har men också de förmågor du besitter! 

Jag undrar till att börja med om du beskrivit din lärandesituation så här utförligt för någon på skolan, tex. skolsköterskan? Hen är ofta den som bokar tid hos skolläkaren, som i sin tur remitterar för utredning av diagnos. 

Kan man utredas för särskild begåvning?

När det gäller ”utredning för särskild begåvning” så kan skolpsykologen visserligen kallas in för att göra en begåvningsutredning, men det är otroligt ovanligt att det görs endast för att belägga särskild begåvning. Oftast behövs fler frågeställningar för att skolpsykologen ska involveras.

Särskild begåvning är ingen diagnos, utan en helt normal normalvariation, precis som att det är ”normalt” att vara 2 meter lång. Problemet med att vara 2 meter lång infinner sig först när takhöjden är 1,80 eller om man exempelvis varje dag behöver arbeta vid en bänk som är avsedd för personer av genomsnittlig längd. Då kan fördelen med att vara lång utmynna i en nackdel i form av ont i ryggen. Samma gäller hög begåvning – det är ju också är en fördel. Men i en undervisningmiljö som inte är anpassad för lärandebehoven, kan elever uppleva att begåvningen mer utgör en nackdel.  

Problemet med att vara 2 meter lång infinner sig bara när takhöjden är 1,80 eller om man exempelvis varje dag behöver arbeta vid en bänk som är avsedd för personer av genomsnittlig längd.

Men till skillnad från längd, som är synbar med blotta ögat, är särskild begåvning mer en tolkning. Därför krävs det att människor runtomkring förmår upptäcka individens underliggande begåvning, att ha vad jag kallar för ”rätt glasögon”. Det innebär dock inte att individen är begåvad för allt. Man ligger ofta högre i vissa områden och lägre i andra. Jag brukar jämföra det med att vara musikalisk. Bara för att man är musikaliskt begåvad betyder det inte att man har sångröst eller koordination nog att bli skicklig på trummor, och så vidare. Samma gäller idrottslig begåvning – alla som är duktiga på sport har exempelvis inte ett jättebra bollsinne eller är långa nog att bli basketproffs, eller liknande.

På samma sätt är det en myt att alla särskilt begåvade elever är hejare på matematik. Men det är enklare att upptäcka elever med spetsförmågor i matte eftersom det råder konsensus kring vad som är mer avancerat matematiskt tänkande. Andra skolämnen drabbas mer av trender och lärarens personliga tolkning. (Sådana ämnen som jag själv är lärare i, exempelvis svenska, engelska och bildämnen.)

På samma sätt är det en myt att alla särskilt begåvade elever är hejare på matematik. Men det är enklare att upptäcka elever med spetsförmågor i matte eftersom det råder konsensus kring vad som är mer avancerat matematiskt tänkande.

Hur får man hjälp med att utreda svårigheter?

Du beskriver också ett flertal långvariga svårigheter och utmaningar som du skulle behöva hjälp att undersöka närmare. Helst skulle du behöva vända dig till någon på skolan, men det är ju dessvärre så otroligt olika vilka man har tillgång till, som du märker. Det är inte alltid självklart vart man ska vända sig eller till vem. Du skriver också att du upplever att både lärare och specialpedagog blir ”irriterade” på dig, så jag förstår att du har svårt att öppna dig för dem.

Jag undrar därför om det finns någon annan vuxen på skolan som du har lättare att prata med? Det behöver inte vara en lärare, bara någon som du upplever som varm och välkomnande. Mitt råd är att börja där, i så fall. Visa det här som du skrivit för den personen! Det är lättare för vuxna att hjälpa när de har hela bilden. Elever med hög begåvning uppfattas ofta på ett annat sätt än de ”egentligen är”, så att säga. Medan du kanske upplever saker som oerhört svåra kan lärare uppfatta att du har lätt för dig – och tvärtom. Den inre och yttre verkligheten sammanfaller sällan för särskilt begåvade elever, vilket kan skapa felaktiga bilder. Därför är det bra om någon vuxen får ”hela” bilden av ditt lärande med hjälp av dina egna ord.

Elever med hög begåvning uppfattas ofta på ett annat sätt än de ”egentligen är”, så att säga. Medan du kanske upplever att saker och ting är oerhört svårt kan lärare uppfatta att du har lätt för dig – och tvärtom.

Angående dina tankar på olika diagnoser så ringer mina klockor absolut vad det gäller npf (förkortning av neuropsykiatriska funktionsnedsättningar). Du beskriver både svårigheter att prestera under press och att du har utmaningar med koncentrationen, vilket är vanligt när det gäller npf. Dessutom beskriver du långvariga sociala svårigheter som du tycks hantera ganska mycket på egen hand. Samtidigt uttrycker du dig både klokt, analytiskt och insiktsfullt, så det är inte konstigt att du känner igen dig i beskrivningar av särskilt begåvade elever.

Precis som du förmodar kan det röra sig om 2E (Twice Exceptional), vilket kan förklara alla ”låsningar”, ”panikkänslor” och ”eftersläpningar” i skoluppgifter. Många särskilt begåvade elever med npf (2E) beskriver ofta att deras fantastiska analysförmåga kan stöka till det i prov- och pressituationer, eftersom de tänker ”för mycket” och ”för komplext”. Särskilt svårt kan det vara i muntliga situationer då de kan sönderanalysera situationen samtidigt som de ska leverera ett budskap, vilket leder till att hjärnan nästan ”låser sig”. Det här händer förresten även särskilt begåvade utan npf, men med npf är det ännu svårare att reglera impulser och emotionell respons. 

Många särskilt begåvade elever med npf (2E) beskriver ofta att deras fantastiska analysförmåga kan stöka till det i prov- och pressituationer, eftersom de tänker ”för mycket” och ”för komplext”.

Npf- och begåvningsutredning

Om jag var din specialpedagog så skulle jag skyndsamt behöva göra en pedagogisk utredning, dvs. inhämta observationer från dina lärare och analysera dem utifrån din egen beskrivning. Högst troligt är att jag skulle rekommendera en npf-utredning. Jag skulle också rekommendera dig att läsa på om både autism och adhd/add, eftersom du ändå är inne på de spåren. För elever brukar det vara lättare att känna igen sig i generella beskrivningar av Aspergers syndrom än autism, så jag rekommenderar en googling på det till att börja med. Däremot är Aspergers en borttagen diagnos numera som istället faller under diagnosen autism. Om du är bekväm med att läsa engelska så kan du med fördel googla på 2E, alltså kombinationen särskild begåvning och npf av olika slag. 

När det gäller utredningar för npf (adhd/add och autism) så görs de av Bup, Bumm eller privata utredningsteam. Precis som läkaren som din mamma tog med dig till menade, så vill man helst att skolläkare remitterar. Under en npf-utredning ingår i de allra, allra flesta fall även en begåvningsutredning, där delar av din begåvning alltså utreds. För elever över 16 år (som du) heter begåvningsutredningen WAIS (Wechsler Adult Intelligence Scale) och mäter den verbala och logiska begåvningen, men också arbetsminne och snabbhet (processhastighet). Begåvningsutredningen mäter dock inte hur du tänker, analyserar eller lär dig, vilket egentligen är kärnan i särskild begåvning. Men testet kan fånga upp vissa underliggande förutsättningar.

WAIS mäter dock inte hur du tänker, analyserar eller lär dig, vilket egentligen är kärnan i särskild begåvning.

Resultatet från en utredning kan vara värdefull information för både skolan och dina närmaste – men inte minst för dig själv, så du kan börja bygga upp rimliga strategier för både studier och vardag. Däremot är det inte alltid säkert att man får hjälp med sådana strategier av utredningsteamet. Alla arbetar så olika (precis som i skolan). Om du får en npf-diagnos är det också väldigt olika vilken kunskap som skolor och enskilda lärare har om npf-strategier. Min erfarenhet är att skolor generellt har väldigt låg kunskap om lärandebehov hos elever med både hög och låg begåvning – i synnerhet i kombination med npf. Det är ingens fel. Bara ett systemfel. 

Inte heller är det säkert att utredningsteamet känner till särskild begåvning som begrepp eller använder det, eftersom det inte finns någon vedertagen definition. De kan dock beskriva vilka begåvningsområden i ditt WAIS-resultat som är ”över det normala” i begåvningsutredningen, vilket är ett svar i sig. Närmare än så kommer man sällan. 

Dessvärre är det inte heller säkert att någon på skolan förstår vad en begåvning ”över det normala” innebär för lärandebehoven. Om utredningsteamet återkopplar utredningsresultatet till skolan (vilket de brukar göra), är det inte heller säkert att skolan förstår vad de olika delarna i begåvningsutredningen står för. Jag skriver därför mer om detta i min nya bok Pedagogiskt ABC för särskilt begåvade elever.

Dessvärre är det inte heller säkert att någon på skolan förstår vad särskild begåvning innebär.  

Viktigast i nuläget tror jag det är att du själv lär dig om 2E för att förstå mer om dig själv och vad du troligtvis behöver. Om du har en familj som är engagerad och nyfiken, så är det också viktigt att de tar del av kunskapsresan. 

Hur gör man med skrivsvårigheter?

Du beskriver även svårigheter i ditt skrivande som du skulle behöva hjälp med. Kanske en dyslexiutredning? Du kan be skolsköterskan remittera för en sådan. Skolsköterskan har oftast befogenhet att remittera till logoped utan att boka tid hos skolläkaren först. Helst ska ett underlag med frågor om ditt läsande och skrivande också medfölja remissen. Det är ganska kortfattat och vilken lärare som helst kan fylla i underlaget. När det är gjort så brukar en logopedutredning gå ganska snabbt. Väntetiderna är också i regel kortare än till npf-utredning. Efter utredningen brukar logopeden informera skolan och tipsa om stödinsatser, även om man inte får en diagnos. Det brukar vara värdefull återkoppling.

Skolsköterskan har oftast befogenhet att remittera till logoped utan att boka tid hos skolläkaren först.

När det gäller skrivstrategier för elever med skrivsvårigheter (och andra med, för den delen) är det helt rätt metod att stänga av stavningskontrollen medan man skriver! Det är helt omöjligt att samtidigt hantera både innehåll och stavning när man redan upplever skrivandet som motigt. Då bör man först formulera sitt innehåll och sedan justera sin stavning. Gärna utifrån en skrivmall. Enklast är att stänga av stavningskontrollen medan du skriver, om det går, och sätta på den först när du är ”klar” med innehållet. 

Du skulle också behöva kompensatoriska verktyg, exempelvis möjlighet att pratar in din text på datorn eller mobilen. Ofta finns sådana verktyg helt gratis, exempelvis i Google Dokument där det heter ”Röstinmatning” (OBS! Fungerar endast i Chrome-webbläsare!). Men Siri (eller liknande) kan också diktera i mobilen. Det fiffiga med tal till text-funktion är att man kan tänka högt för sig själv medan datorn (eller mobilen) tar anteckningarna åt en. Sedan är det bara att redigera och stuva om textmassan. På så sätt tar man bort en hel del onödiga bromsmoment och effektiviserar skrivprocessen.

Det är helt omöjligt att samtidigt hantera både innehåll och stavning när man redan upplever skrivandet som motigt. Därför ska man först formulera sitt innehåll och sedan justera sin stavning.

Sammanfattningsvis råder jag dig till följande:

1. Visa det du skrivit till mig för någon på skolan som du har förtroende för, alternativt skolsköterskan (som har ansvar för att boka tid hos skolläkaren för vidare remiss). 
2. Läs på om adhd/add och Aspergers syndrom (autism). Var känner du igen dig bäst?
3. Läs på mer om 2E, tex. läs Pia Rehns bok om 2E. 
4. Be skolsköterskan hjälpa dig att boka tid hos skolläkaren för remiss till npf-utredning.
5. Förbered dig inför mötet med skolläkaren, tex. genom att punkta upp dina svårigheter så som du beskrivit dem för mig – men också de insatser du redan fått! Annars kommer skolläkaren bolla tillbaka till lärarna att prova olika stödinsatser och anpassningar innan en remiss kan skickas.
6. När du fått en remiss till ett utredningsteam – googla gärna vad en WAIS innebär samt vad den mäter och inte mäter (den mäter ju inte din analysförmåga eller ditt lärande) så att du inte behöver drabbas av prestationsångest i testsituationerna.
7. Be skolsköterskan om remiss till logoped. Hen kommer behöva ett ifyllt underlag från någon av dina lärare. I Stockholms län heter detta Underlag för logopedisk utredning av läs- och skrivförmåga.

Du har rätt till anpassningar!

Du har också alltid rätt till anpassningar! Vid prov och provliknande situationer så har du har rätt till längre skrivtid, om du behöver. En en klok speciallärare eller specialpedagog skulle behöva föra din talan i det här lägena. Vet du om det finns någon sådan på din skola?

Samma rätt till anpassningar gäller vid nationella prov. Man måste inte ens ha en diagnos för att få anpassningar. Även elever med hög begåvning kan behöva anpassningar av olika slag. Det är läraren (i dialog med rektorn) som avgör vilka elever som har behov av längre provtid under nationella provet, att få provet med större text, på gult papper eller att få sitta i ett separat rum, exempelvis.

Man måste inte ens ha en diagnos för att få anpassningar. Även elever med hög begåvning kan behöva anpassningar av olika slag.

Det här med ”grupp”…

Och så det här med ”grupp”… Jag blir både ledsen och trött att höra att du upplever att du tvingas hålla anföranden inför klassen fastän du påtalar att du mår så dåligt av det. Trött blir jag av att man använder begreppet ”grupp” på ett obetänksamt sätt och därmed utsätter elever för något som de far illa av.

Nationella provet i svenska anger förvisso att elever ska hålla ett anförande inför en ”grupp”. Men provkonstruktören anger att ”gruppstorleken avgörs av läraren” och att gruppstorleken handlar om ”fler än den bedömande läraren” (Uppsala Universitet – Nationella prov i Svenska och Svenska som andraspråk). Det innebär att din ”grupp” kan bestå av läraren och en eller två kompisar som du är trygg med.

Framför allt har du rätt att få träna enskilt med läraren. Själv brukar jag låta elever med talrädsla hålla övningsanföranden enskilt med mig. Sedan plockar vi in en kompis och sedan kanske ännu en. Så gör alla övningsanföranden för varandra. Det brukar inte bara ta udden av talrädslan när det är skarpt läge, utan även bli intressanta, givande och framför allt roliga diskussioner. Lite skratt och trams hjälper mot det mesta! Skolan ska ju faktiskt inte liknas vid någon slags begravningsceremoni. När undervisningen är rolig och lättsam så lär man sig faktiskt bättre. Och presterar bättre, dessutom.

Skolan ska ju faktiskt inte liknas vid någon slags begravningsceremoni. När undervisningen är rolig och lättsam så lär man sig faktiskt bättre. Och presterar bättre, dessutom.

Du behöver strategier och skolan behöver kunskap

Du skriver att du utvecklat egna studiestrategier och det är ju strålande begåvat! Men mitt hjärta brister lite att du inte får hjälp med det du behöver. Helst skulle någon på skolan sitta med dig och både se hur du arbetar (skriver) samt komma med tips och trix. Men det behöver vara någon som är både villig, kunnig och nyfiken – och som förstår att du tänker och analyserar mer än du (alltid) presterar. Alltså, någon som förstår – eller vill förstå – 2E. 

Till sist vill jag skicka en stor, varm kram och ett lycka till! Jag önskar att jag kunde hjälpa dig hands-on. Istället får du gärna tipsa din skola om mig och mina böcker. De är alltid välkomna att höra av sig! Att boka ett telefonsamtal kostar absolut ingenting (utom trafikavgiften) och kan hjälpa lång väg. Min nya bok Pedagogiskt ABC för särskilt begåvade elever beskriver också mer om hur man ska undervisa särskilt begåvade elever – både de med och utan diagnos. Det vore fantastiskt om skolan ville införskaffa den och lära sig mer. Precis som du behövt göra.

Kram

Mona

Kategorier:Arkiv