Slutet på ett äventyr men början på ett nytt!

Foto: Mona Liljedahl

Så stod det i ärenderaden på ett mail som kom efter att jag meddelat på skolans digitala plattform att jag avslutar min tjänst som specialpedagog den 31 augusti. Mailet var skrivet av en 14-årig pojke – en av alla de elever som jag inte hunnit med. För att han klarar sig själv. För att han är så begåvad. 

Till skillnad från vad man kan tro med tanke på mitt specialområde, så har all min arbetstid handlat om helt andra typer av lärandebehov. Främst att släcka bränder (ibland bokstavligen), stötta lärare att stötta elever, utforma stödmaterial, träffa elever som är ledsna, inte uppnår kunskapskrav, som känner sig missförstådda, ensamma, dumma, utsatta, dela ut bindor, lunchmedicin och säga ifrån i korridoren när det spårar ur, lösa konflikter, ta hand om anmälningar, vikariera, rekommendera utredningar, fylla i underlag för externa utredningar, genomföra pedagogiska utredningar, påminna om extra anpassningar, samverka med utredningsteam, logopeder och socialtjänst, upprätta handlingsplaner, upprätta och följa upp åtgärdsprogram, genomföra prövningar, kommunicera med föräldrar, handleda personal, samverka inom elevhälsan, tillgodose kunskap om neuropsykiatriska svårigheter samt läs- och skrivsvårigheter av olika slag, även svenska som andraspråklighet, och mycket, mycket mer. 

Foto: Mona Liljedahl
Foto: Mona Liljedahl

Ibland har de ändå kommit till mig, de ledsna och sakta kroknande särskilt begåvade eleverna som inte fått den ledning och stimulans som skollagen stipulerar. Ibland har de kommit självmant – utan att veta vad jag vet. Ibland har jag hittat dem under det som sett ut som (endast) svårigheter. Ibland har de ”suttit hemma” och vägrat återgå till en skola som framstår som helt meningslös för dem. Och då har jag hamnat i samma situation som majoriteten av den förskole- och skolpersonal som jag skriver och föreläser för, dvs. i ett komplext sammelsurium av olika viljor, synsätt, strukturer, traditioner och ängslighet att göra annorlunda. 

Men nu lämnar jag – med lika delar sorg och tacksamhet – en av de världarna. Efter två år som specialpedagog på Engelska Skolan Norr kommer jag att kliva av min tjänst för att skriva den tredje boken i serien om särskilt begåvade barn och elever. Den här gången ska boken handla om hur:et – det som vi i Sverige behöver så mycket hjälp med att implementera (även jag). I mina två tidigare böcker har jag kallat hur:et för pedagogiskt ABC, dvs. acceleration, berikning och coachning. Därför har den kommande boken just Pedagogiskt ABC som arbetsnamn. Och nu när jag inte jobbar hela, hela, HELA tiden kanske jag kan hålla manusdeadline i december 2021. I så fall lär Gothia Kompetens AB släppa boken någon gång under senare delen av 2022. 

Men jag ska förstås inte bara skriva. Jag finns både tillgänglig som frilans (kontaktas enklast via min hemsida eller via förlaget) och kommer även föreläsa, som tidigare. Dessutom behåller jag en av de skolor där jag arbetat som specialpedagog på konsultuppdrag en gång i veckan – en skola där jag ständigt lär mig mer om det svåraste svåra, inte minst om elever med svenska som andraspråk, eller ingen svenska alls. Även där finns de här små blommande begåvningarna. Om detta kommer jag berätta mer i den kommande boken. 

Pedagogiskt ABC

Så, varför tog jag upp den 14-årige elevens oväntade mail i början av det här inlägget? Jo, för att det han skrev vad så hjärtskärande och så innerligt att jag inte kan sluta gråta. Men framför allt för att mailet beskriver varför det är så oerhört viktigt för mig att skriva nästa bok. 

Därför bjuder jag på ett utdrag av mailet här och hoppas ni är med mig på resan framåt – mot en skola för alla barn och elever. Även de som vi inte hinner med. 

Vad är livet om man inte följer sina drömmar?

Hur svårt det än kan kännas, så antar jag att det har blivit dags att säga hejdå. Att du slutar kommer bara göra skolan mörkare. Desto mer man tänker på det, desto mörkare känns det. Alla mörka korridorer, som inte kommer ha ett glatt Mona-leende som lyser upp de. Alla gånger som ingen lärare kunnat fatta våra problem, medans du fått grepp om de inom blinkningar. Tack ska du ha!

Men, som allting i denna värld, finns inget mörker utan ljus. Får mig att tänka på en skugga. Den skulle inte existerat utan ljuskällan. Därför ska jag vara optimist. Din bok som du kommer skriva, kommer säkert hjälpa många själar att förstå att det inte bara är kul att få A:n, eller bara vara bra på någonting. Finns ju inget kul i livet utan utmaningar. Nu vet jag inte helt vad boken kommer vara om, men med tanke på att den är skriven av dig blir den världsbäst! 

Jag har länge viljat ha utmaning, och sakta har det blivit bättre, men nu ber jag dig ännu en gång, för en sista gång, att be lärarna om utmaning för mig. Bara innan du lämnar. När jag inte får utmaning får det mig att tappa lusten att lära mig. 

Tack för dessa två år, och lycka till!

Inlägget är även publicerat som artikel på Linkedin.



Kategorier:Särskild begåvning/särbegåvning

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: