Tredje advent 2019

”Nu startar Sveriges första förskola för särbegåvade barn”, meddelade DN den 23 augusti i år. ”Några särskilda tester på barnen kommer inte att göras. Alla barn är välkomna till förskolan via ansökan i Stockholms stads kö som just nu har 26 platser lediga”, menade säger Celine Nordenhed, skolchef på Tellusbarn (DN Stockholm 2019-08-23).

Reaktionerna lät inte vänta på sig. 

”Skolan för särbegåvade kommer få kaos med ansökningarna” skrev Alex Schulman i Expressen den 24 augusti. ”Är det inte exakt så här i stort sett varenda förälder beskriver sina barn nu för tiden?” frågade han (Expressen 2019-08-24).

”Nej, ditt barn är inte ’särbegåvat’”, fortsatte Lisa Magnusson den 29 augusti i DN och menade att ”idén är lika genialisk som ondskefull”. Det ondskefulla bestod i att förskolan kommer ”överhopas av ansökningar från stolta mammor och pappor som egenhändigt klassificerat sina små älsklingar” (DN 2019-08-29). 

”Barnen behöver någon som bryr sig”, fyllde Anna Björklund på i Expressen den 1 september. ”Vad uttrycket särbegåvning egentligen betyder vet ingen, men av alla pseudodiagnoser är den kanske allra mest praktisk”, fortsatte hon och tillade att hon själv gick med i Mensa redan som tonåring och att ”[S]å himla jobbigt är det inte att vara lite smart. IQ har positiv korrelation till både lycka, inkomst, kreativitet och friskhet, fysisk som psykisk” (Expressen 2019-09-01). 

”Förskolan för särbegåvade luktar pseudovetenskap”, genmälde Josefin Holmström den 9 september i Svenska Dagbladet och menade att begreppet ”särbegåvning” är en medelklassjuka bland ”lagom begåvade föräldrar” som använder sina barn som ”skrytaccessoarer” (SvD 2019-09-09).

”Tre av fyra föräldrar misstänker att deras barn är särbegåvade”, avrundade Maria Stengård i DN den 12 december efter en snabbenkät bland kollegorna på den egna redaktionen. ”Vi förenas i en samhörighet kring våra makalösa barn och frågar oss saker som hur det egentligen ska gå i skolan. Det är ju så lätt att sådana barn blir understimulerade!” (DN Stockholm 2019-12-12). 

Alla av dem har ju rätt. Och lite fel. Samtidigt. 

Utom Anna Björklunds påstående att särbegåvning är en ”pseudodiagnos”, för det är det inte. Särbegåvning är ingen diagnos alls, faktiskt, utan en helt normal normalvariation. Som att vissa mäter 2,10 i strumplästen. Det är ingen diagnos, även om de troligtvis får ont i ryggen av att böja sig när de diskar, lagar mat eller annat där höjden på arbetsytan är anpassad till snittlängd. Däremot kan kortväxthet orsakas av en diagnos, eller snarare av 400 olika diagnoser, enligt Föreningen för kortvuxna! Skelettdysplasin akondroplasi utgör vanligaste formen av kortvuxenhet, enligt Riksförbundet för Rörelsehindrade Barn och Ungdomar (RBU), och innebär en fullängd på max ca 133 cm. Orsaken är alltså en diagnos. Kortvuxenheten är en konsekvens. 

Samma gäller intelligens. Det är inget funktionshinder att vara (särskilt) begåvad, precis som Anna Björklund menar. Eller smart. Eller snabblärd, eller vad man nu väljer att kalla det. Men man kan få olika besvär i en miljö där intelligensen, smartheten, snabblärdheten (etc.) inte 1) märks, 2) uppmärksammas eller 3) tillgodoses. En sådan miljö utgörs inte sällan av skolan, vilket innebär att individen snarare använder intelligensen till att uthärda och anpassa sig. Alldeles för länge dessutom. Ungefär som att ständigt diska, laga mat och arbeta på en arbetsyta som är för låg för ens längd. Då får man ont. Och blir trött. Och börjar troligtvis undvika att diska och laga mat. Om omgivningen samtidigt säger att väl tilltagen längd inte förorsakar ont i ryggen utan endast är en fördel – oavsett miljö – så börjar man ju tvivla på sitt förstånd… Men det här gäller förstås inte långa människor i en miljö som fungerar, där man slipper stå och hacka grönsaker på en för låg diskbänk, dag efter dag. 

Däremot är det ju uppenbart ett problem att hacka grönsaker om man inte ens når upp till arbets- eller skolbänken. Då behövs hjälpmedel. Framför allt förståelse. Ingen skulle få för sig att skälla ut en kortvuxen som inte kan nå sitt (skol)arbete. På samma sätt skulle ju ingen skälla ut elever med bekräftad intellektuell funktionsnedsättning för att de inte presterar enligt ordinarie kunskapskrav. Därför har de en egen skolform. Så långt är vi med. 

Ja, jag förenklar lite. 

Komplexiteten i begreppet särbegåvning/särskild begåvning tarvar förenklingar.

Och OBS! Kortvuxenhet har INGET med intelligens att göra. Jämförelsen handlar endast om värderingar och förväntningar. Man kan vara extremt kort eller superlång, och allt däremellan, och ha alla möjliga nivåer på en begåvningskurva.

Särbegåvning som begrepp är signerat begåvningsforskaren Roland S Persson i hans ganska revolutionerande men något lågmält uppmärksammade avhandling ”Annorlunda land – Särbegåvningens psykologi” (1997), numera tillgänglig på Digitala Vetenskapliga Arkivet (DiVa). Men på grund av benägenheten att misstolka begreppet ”särbegåvning”, valde Skolverket att använda ”särskild begåvning” i sitt handledningsmaterial ”Särskilt begåvade elever” (2015), vilket jag var med och skrev fram. 

Skolverket har sedan också valt att definiera antalet särskilt begåvade till att omfatta ca 5 % av alla elever. Myndigheter behöver definiera och göra avgränsningar för att begrepp och arbetsmaterial ska bli applicerbart. Däremot är det inte alls korrekt. Hur många som kan räknas som sär(skild) begåvade, högintelligenta, smarta, snabblärda, eller mest kapabla att lära sig, som det heter i England, varierar från forskare till forskare. 

Mensa utgår ifrån en avgränsning på ca 2 %, dvs. en logisk-rationell intelligens på IQ 131 och uppåt. För att klara inträdesprovet behöver man även ha tillgång till snabbhet som stödfunktion. Det är en mycket användbar men också en sårbar stödfunktion, eftersom man kan bli ”segare” av depression, trötthet, utmattning eller en vanlig influensa. Enligt den amerikanska psykologen och begåvningsforskaren Linda K Silverman är det också långt ifrån säkert att särskilt begåvade barn presterar under tidspress. Tvärtom, kan de göra uruselt ifrån sig på kunskapsprov och/eller begåvningstest om de tidsbegränsas. Om man vill veta vad de verkligen kan och förstår, behöver man alltså lägga undan klockan och/eller räkna bort snabbhet från det sammantagna resultatet. (Se t.ex. Silverman 2013-08-12 ”Breakthroughs in Assessment of the Gifted”, The World Council of Gifted & Talented Children, 20^th World Conference.)

Den amerikanska begåvningsutredningsexperten (!) Deborah L. Ruf menar att hög snittbegåvning börjar redan vid IQ 110, medan australienaren Miraca Gross drar gränsen för vad vi ibland kallar ”högpresterande”, dvs. klipska, begåvade, ”lagom smarta”, vid IQ 115. (Se t.ex. Ruf 2009, ”5 Levels of Gifted”, Great Potential Press och Gross 1993, ”Exceptionally Gifted Children”, Routledge.)

Kanadensiske professorn och begåvningsexperten Françoys Gagné menar att ”lindrig” (!) (sär)begåvning börjar vid IQ 120, vilket innebär 1 av 10 personer. Inklusive elever. Gagné understryker dock att det krävs tre faktorer för att barnets begåvning ska blomma ut i förmågor: 1) personlighet (ja, vissa föds mer uthålliga och hårdhudade än andra), 2) miljön (både familj och skola) och 2) slumpen. Den senare kan utgöras av oss, när vi ser och anpassar undervisningen utifrån elevens begåvning utan att kräva testresultat. (Se t.ex. Gagné 2004-12-01. “Transforming gifts into talents: The DMGT as a developmental theory”, High Ability Studies nr 15, sid. 119-147.)

Så, 1 av 10 elever, alltså. Det är ganska många. 

Frågan är hur man vet det? Att mäta intelligens är ju inte som att ta tempen. Barn och unga som genomgår begåvningstest gör ofta detta som ett led i en neuropsykiatrisk utredning. Där kan man ofta få syn på en övergenomsnittlig eller rentav hög begåvning, i en eller fler delar av begåvningstestet. Snacka om slumpen! Problemet är att barnen ofta utreds när de inte fungerar i skolan och följaktligen inte mår särskilt väl. Detta påverkar utfallet. För begåvning är plastisk, precis som snabbhetsfaktorn påverkas den av inre och yttre omständigheter. Man blir faktiskt kliniskt ”dummare” av trauman, depressioner och sjukdomstillstånd. En rejäl förkylning kan räcka för att tillfälligt dimma ner den kognitiva förmågan. 

Så besvärligt är det. 

Därför enas de flesta begåvningsforskare om att det krävs kunskap om kvalitativa kännetecken på begåvning, särskilt om man arbetar med kunskapsutveckling bland barn och unga. För det främsta kännetecknet är just kunskapstörst. I alla fall inuti. Kanske ser vi något annat i förskola och skola? Det är inte alls ovanligt, i alla fall inte om inte Gagnés tre kriterier (ovan) är uppfyllda. 

Alltså. 

Att vara begåvad, särskilt eller sär-, är inte som att vara gravid: att antingen är man det eller så är man det inte. Graden av begåvning kan variera avsevärt, tillsammans med spetsförmågor (som inte sällan har med uppväxtmiljö att göra). Dessutom finns inga idiotsäkra test, även om vi skulle önska. Människors intelligens tolkas så olika, både beroende på uttolkare såväl som mätinstrument. Särskilt svårt är det att fånga upp intelligens hos barn med diagnoser, eftersom de ofta är fullt upptagna av hemmasnickrade kompensatoriska strategier. På så sätt är det alltså svårt att upptäcka endera eller – både diagnos eller intelligens. Det blir liksom… en tumme.  

Förresten, ni vet väl att Einstein aldrig genomgick något begåvningstest? Inte DaVinci, Marie Curie, Helen Keller eller Bach heller, bara för att nämna några. Einstein blev dessutom klassad som ”idiot” av sina tidiga lärare. Kanske han bara satt och drömde? Kanske hade (också) han hamnat på specialpedagogens skrivbord idag för bristande prestationer, vem vet? 

Säkert är att förmågan att se kvalitativa kännetecken på särskild begåvning är något positivt, oavsett om det sker på en nyöppnad förskola på Kungsholmen eller i ett stökigt klassrum i en mindre socioekonomiskt bemedlat område. Och om det innebär ännu en plattform av självhävdande föräldrar, so be it. Det är inte för dem forskningen sker, även om Silverman hävdar att föräldrar oftast har rätt i sina antaganden. Det är inte heller för föräldrar i behov av ”skrytaccessoarer” man skriver böcker på temat, utan för barnens. Hur smarta de än är så behöver de oss ”slumpar” i förskola och skola. Och vi behöver kunskap för att förstå vad det är vi ser. Eller inte ser. 

Beställ gärna någon av mina böcker i julklapp och lär dig mer! De finns där böcker finns. 

Klickbara miniatyrer: 

Animationer: PresenterMedia

Kategorier:Arkiv