Foto: Mona Liljedahl

Mona Liljedahl

svarar på pedagogers frågor om särbegåvade/särskilt begåvade elever

Frågorna består av avidentifierade konsultationssamtal, respons på föreläsningar och alldeles vanlig vardaglig praktik, egen och andras. 

Fråga: Det verkar som om det här med särbegåvning har blivit en modefluga. På min skola skyller fler och fler föräldrar på särbegåvning när eleven inte gör som den ska. Redan i förskoleklass vill föräldrar att man ska ta hänsyn till någon slags högre intelligens. Men handlar det inte bara om barn som drillats hemma att läsa och skriva tidigt? De andra barnen kommer ju ikapp så småningom. Jag har börjat uppleva det här med särbegåvning som en ren undanflykt från föräldrarnas sida och känner att jag blir irriterad så fort det kommer på tal. Hur gör jag? 

Svar: Frågan består av flera delfrågor och jag ska spalta upp mina svar här nedan.  Många pedagoger uttrycker just en skepsis mot att föräldrar åberopar särbegåvning/särskild begåvning. Genom att hänvisa till hög intelligens uppfattas föräldrar vilja friskriva sina barn (och sig själva) ifrån ansvar. Detta upplevs inte sällan som att föräldrar anser att det är pedagogerna som ska fostras och utbildas, inte eleven. Det kan rentav kännas som en provokation.

I alldeles för många fall innebär detta att föräldrar och skola drar åt olika håll och det är inte ovanligt att animositet uppstår till sådan grad att föräldrar söker att byta skola, om detta är möjligt. I mitten står barnet. Många sådana barn kan slås ut och bli hemmasittare, fler mår dåligt i tysthet. Men det finns hopp. Det stavas: kunskap.

Särbegåvning som modefluga

Ja, allt nytt kan ju uppfattas som en modefluga. Saken är dock den att särbegåvade/särskilt begåvade elever inte är någon modefluga. De har alltid funnits. Skollagen var ny 2010, i synnerhet partiet som anger att ”[e]lever som lätt uppfyller de betygskriterier eller kriterier för bedömning av kunskaper som minst ska uppfyllas ska ges ledning och stimulans för att kunna nå längre i sin kunskapsutveckling.” (3 kap. 2 §).

Skollagen 3 kap. 2 §

Men den delen av skollagen har varit svår för skolor att efterfölja eftersom pedagoger sällan vet vilka ”[e]lever som lätt uppfyller de betygskriterier eller kriterier för bedömning av kunskaper som minst ska uppfyllas” är. Faktum är att vi pedagoger uppfattar att elever som gör som vi säger är de som är begåvade, vilket innebär att vi missar minst hälften av alla verkligt särbegåvade (se exempelvis Persson, 1997). I en studie av professor Joan Freeman (1998) där lärare fick välja ut begåvade sexåringar, visade sig endast en tredjedel av dem ha ett IQ över 127. Elever som låg så mycket som sex år över sin åldersgrupp i läsförmåga uppfattades däremot inte som speciellt intelligenta av samma lärare (Freeman, 1998). En synnerligen intressant studie. Särskilt svårt har det visat sig för lärare att upptäcka särskilt begåvade flickor, och detta gäller över hela världen (se exempelvis Persson, 1997; Freeman, 2005; Kullander, 2014; Silverman, 2016).

Bristerna i tillämpningen av den nya skollagen ledde också till att regeringen gav i uppdrag åt Skolverket att sammanställa en handledning för skolors arbete med särskilt begåvade elever, vilken publicerades i maj 2015. Många föräldrar har sedan hittat denna och kunnat känna igen sina barn.

Regeringsbeslut U2014:5038:S

För särskilt begåvade elever finns. De har alltid funnits, överallt. Inte bara i akademiskt bildade familjer i storstadsmiljöer, utan i varje hem och i varje socioekonomiskt skikt. Skolverket anger i sitt handledningsmaterial att cirka 5 % av alla elever kan anses vara särskilt begåvade elever, vilket innebär ett IQ på cirka 125. Det utgör en elev i varje klass på 25 elever.

Normalfördelningskurva enligt Wechsler

Men de med måttlig begåvning, dvs. de som ligger över ”normalbegåvning” (IQ ca <115), behöver också stöd och stimulans i skolan. Tillsammans med de högst begåvade, utgörs då gruppen särskilt begåvade av så många som ca 15%. I praktiken innebär det 3-4 individer i varje klass på 25 elever.

Föräldrarna skyller på särbegåvning när eleven inte gör som den ska

Ett stort antal internationella studier, främst amerikanska, har visat att föräldrar som uppfattar att deras barn är begåvade faktiskt har rätt. Begåvningstest har visat på ett starkt samband med barns begåvning och beteende i hemmet – inte i skolan. Gifted Development Center (GDC) i Colorado, där psykologen och forskaren Linda K. Silverman varit aktiv i över 30 år, har sett att 95 % av föräldrar som upplever att deras barn stämmer in på tre fjärdedelar av Characteristics of Giftedness Scale har korrekt uppfattning (se bild nedan). Begåvningsutredningar har dock visat att 10 % av dessa barn är så pass asynkrona (ojämna) i sin utveckling att de svaga sidorna överskuggar barnets höga intelligens (Silverman, 2016).

Characteristics of Giftedness Scale (Linda Silverman, 1993)

Faktum är att de allra flesta högbegåvade barn aldrig upptäcks, varken av hem eller skola (se exempelvis Persson, 1997). Snarare visar studier att föräldrar tenderar att underskatta sina barns begåvning. Och de absoluta förlorarna är barn från socioekonomiskt utsatta miljöer (Silverman, 2016). En grupp som kan vara särskilt svår att upptäcka är nyanlända barn. Deras begåvning kan gå osedd bakom kampen att anpassa sig till språk och kultur.

Det innebär att när föräldrar inte uppmärksammar sitt barns höga begåvning är det alls inte säkert att skolan gör det heller, särskilt inte i en skolkultur som saknar rätt ”glasögon”. Många särskilt begåvade barn döljer även aktivt sin begåvning i skolan för att passa in.

Pojke 6,5 år som döljer sin begåvning i skolan. Till vänster: Obligatoriskt självporträtt första dagen i åk 1. Till höger: Det som pojken skapar hemma vid samma tidpunkt. ©Mona Liljedahl

Ofta krävs det också ett stort mod från föräldrars sida att kommunicera tanken om barnets potentiella begåvning till förskola och skola. Ansatsen kan vara lång och pågå i flera år. Vi lever ju trots allt under jantelagen! Att i det läget avfärda föräldrar kallar Linda Silverman för ”föräldramobbning” och menar att vi aldrig skulle göra så mot föräldrar som hävdar motsatsen, dvs. föräldrar som befarar att barnet har en intellektuell funktionsnedsättning.

Särskilt begåvade elever kommer sällan att göra som de ”ska” göra. Inte så länge skolan utgår ifrån normerade kursplaner med ett stegvist lärande. För de här barnen är inte normerade och stegvisa. De är udda och annorlunda i sitt tänkande och lärande, vilket kräver udda och annorlunda lösningar.

Foto: Mona Liljedahl

Handlar det inte bara om barn som drillats hemma att läsa och skriva tidigt?

Intelligens är flexibelt. Med bättre levnadsförhållanden, såsom kost och skolning, så ökar den allmänna intelligensnivån (den så kallade g-faktorn). Flynn-effekten, döpt efter professor James R. Flynn, visar också att den sammanlagda poängen på intelligenstest stiger med cirka tre poäng per decennium (Flynn, 2012). Men den som möter det allmänna mediaskvalet har förstås anledning att känna sig skeptisk… Flynn menar dessutom att vi i Skandinavien peakade på IQ-test under 90-talet varefter kurvan planat ut och sjunkit något.

”Are We Getting Smarter?” James R. Flynn, 2012: 5

Särbegåvning/särskild begåvning handlar dock inte om prestationer på IQ-test specifikt, utan om en inre kognitiv förmåga. Det handlar alltså om barn som redan från födseln tänker abstrakt och komplext, oavsett om de lär sig räkna, läsa och/eller skriva tidigt. Det är inte vad barnen gör som utgör deras begåvning, utan hur de tänker och lär sig. När det gäller begåvningstest, understryker Linda Silverman att ”[m]an kan inte ’råka’ få poäng inom det särskilt begåvade området, eftersom man inte kan stimulera förmågan till abstrakt tänkande” (2016: 240).

Det är en intressant (och abstrakt) tanke.

Att läsa, skriva och räkna kräver ju en förmåga att omsätta abstrakta tecken till meningsbärande budskap. Men även begåvade barn som inte lär sig läsa och skriva tidigt resonerar abstrakt, om man tar sig tid att lyssna. De vill gärna veta hur allt hänger ihop, hur världen och de själva hänger samman. Inte sällan kan man höra begåvade småbarn fråga var de fanns innan de fanns. Det kräver en stor abstraktionsförmåga att i förskoleåldern vara medveten om tomrummet bortom den egna existensen. Tyvärr kan vi vuxna inte svara på detta, inte ens med bästa vilja. Men högbegåvade barn ställer vår livskompetens ständigt på sin spets och utmanar våra logiska resonemang.

Skrivträning åk 1. Barnet kan redan skriva och försöker hitta på bilder och ord som håller uppe motivationen. ©Mona Liljedahl

Studier av intelligens är dock enig: begåvning har en genetisk komponent (tex. Silverman, 2016). Flexibiliteten i begåvningen, dvs. utvecklandet av förmågor, är dock helt och hållet avhängig miljön (se exempelvis Flynn). Så, visst har familjen en betydelse – men inte en allenarådande sådan. Barnet föds begåvat. Vad barnet sedan utvecklar beror på omständigheter.

Foto: Mona Liljedahl

Själv överraskades jag som outbildad förstagångsmamma av att min då 1,5-årige son intresserade sig intensivt för ett alfabetspussel. Strax kunde han alla bokstäver, benämna dem och lägga dem i ordning, och sen tog intresset slut. Plötsligt en dag, när han var 3,5 år, började han skriva – helt utan föregående varning och utan träning. Varför? För att han ville. Inte på grund av min egen ”drillning”. Allt jag kunde göra var att bekräfta och glädjas med honom. Det var förbryllande. Jag hade ingen aning om att det fanns sådana barn. Och det skulle dröja länge, många år, innan jag förstod att hans förmågor hängde ihop med de skolsvårigheter som sedermera följde.

Pojke 4 år skriver dagbok. Foto: Mona Liljedahl

Man skulle också kunna vända på frågeställarens fråga. Barn som inte lär sig läsa och skriva innan skolstart – är det på grund av föräldrars bristande stimulans? Nej, alla pedagoger vet ju att det är svårt att tvinga barn att utveckla sin läs- och skrivförmåga innan barnet är moget för det – trots den bästa undervisningen och alla möjliga verktyg. Vi kan stimulera men inte tvinga till utveckling.

De andra barnen kommer ju ikapp så småningom

Det beror på vad man menar med att komma ikapp. Om man avser färdigheter, såsom stavning, läshastighet, multiplikationstabeller, etc., så är det alldeles korrekt. I synnerhet om det särskilt begåvade barnet slutar att utveckla sina färdigheter, vilket händer alltför ofta i en undervisningsmiljö som inte stämmer överens med deras behov.

Särskilt begåvade elever (Skolverket).

Men återigen, intelligens handlar inte om prestationer. En hög begåvning är alltså kognitiv och innebär att eleven älskar att lära sig ”konstiga” saker och försöka lösa mycket svåra problem – redan tidigt i livet. En särbegåvad/särskilt begåvad elev går igång på det som är avancerat, komplicerat och ”svårt” och tråkas ut av det som är förutsägbart, givet och ”enkelt”. Det är inget som varken eleven själv eller dens föräldrar rår för. Och det är heller inte något som ”normalbegåvade” elever kommer ikapp, även om de kan räkna och läsa bättre.

Särbegåvning som undanflykt

Särbegåvning är i så fall är en undanflykt som ännu inte är socialt accepterad. Många föräldrar till högbegåvade barn hävdar att de skulle ha fått mycket mer förståelse, hjälp och stöd om barnet haft en diagnos – eller rentav haft en nedsättning intellektuellt! Flera föräldrar berättar att deras barn fått anpassningar först när de fått en neuropsykiatrisk diagnos. Detta gäller i synnerhet elever som blivit hemmasittare på grund av sin skolsituation. Först då har skolan gått med på att anpassa undervisningen utifrån elevens behov.

Man ska dock komma ihåg att särbegåvade/särskilt begåvade elever sjunker ihop mentalt av understimulans, eftersom de just drivs av kunskapstörst och vetgirighet. Det är som att befinna sig i en godisbutik dagarna i ända utan att någonsin få smaka – och dessutom bli tillsagd att vänta tills de andra smakat färdigt.

Foto: Mona Liljedahl

Högbegåvade barn har också en tendens att fullkomligt dränera sina familjer, eftersom de är intensiva och och kräver stimulans när de kommer hem från skolan.

”Att ha ett särskilt begåvat barn har inte bara förändrat familjens livssituation: det har helt enkelt förstört den!” säger en förälder (fritt översatt) i boken Misdiagnosis and Dual Diagnoses of Gifted Children and Adults (Webb et al., 2005: 175). En annan förälder i samma bok menar att hon är trött på att leva med ett ständigt ifrågasättande från sitt barn. Det är som att leva med en brottsmålsadvokat som oavbrutet noterar vartenda kryphål i ens resonemang, menar hon.

Filurum Sverige – stödforum för föräldrar till särskilt begåvade barn och unga.

Det är inte för intet som stödgrupper för föräldrar till särbegåvade/särskilt begåvade barn har uppstått, såsom Filurum och Mensa GCP. Här träffas man inte för att i första hand klappa varandra på axeln som förälder, utan för att dela den oerhört prekära situation det innebär att lotsa barn genom livet som stundvis mår så dåligt av understimulansen i skolan att de far illa. Då behöver man stöd av andra vuxna som förstår, i synnerhet när skolan menar att särbegåvningen bara är förälderns undanflykt.

Mensa GCP (Gifted Children Program) – stödforum för föräldrar till särskild begåvade barn och unga.

Hur gör jag? 

Föräldrar som föreslår särbegåvning/särskild begåvning för sitt barns pedagoger gör alltså detta oftast på goda grunder. Risken att bli missförstådd, avfärdad och rentav förlöjligad har med all sannolikhet noga övervägts. Därför kan man utgå ifrån att situationen är akut. Graden av angelägenhet är sannolikt skyhög när föräldern är beredd att utsätta sig själv för risken att framstå som skrytsam och löjlig.

Om föräldern sedan skulle visa sig ha fel så är ingen skada skedd. Genom att utmana eleven och pröva olika accelerationsmetoder och berikningsinsatser visar det sig ganska snart var guldådern till elevens lust och förmågor går. Sådana insatser är gratis. Allt som krävs är kreativitet och en intresserad skolledning som vill organisera möjligheterna för eleven. Gärna också en särskild mentor (coach) som kan följa processen.

Pedagogiskt ABC

Skolan är ju dessutom skyldig att samarbeta med hemmet. Vi pedagoger kan ju inte driva allt ensamma, utan behöver barnens föräldrar. Om vi ändå känner att vår förmåga att hörsamma föräldrarnas önskan att anpassa undervisningen utifrån ett särbegåvningsperspektiv är begränsad, så finns pedagogisk hjälp och stöd att få på olika sätt. (Se exempelvis kontaktinformation till Mensa GCP som erbjuder skolor helt gratis konsultation.)

Jag är helt övertygad om att särskilt begåvade elever leder skolutvecklingen framåt, vare sig vi vill det eller inte. Och vi ska vara glada att föräldrar hjälper till att påtala barnens förmågor. För vi i skolan kan ju inte se allt. Vår vilja att ta del av föräldrars observationer skapar en mycket större möjlighet att upptäcka våra begåvade barn.

Foto: Mona Liljedahl

Stödforum:

Filurum Sverige: kontakt@filurum.se

Mensa GCP: gcp-ansvarig@mensa.se

Referenser:

Flynn, J. R. (2012) Are We Getting Smarter? Rising IQ in the Twenty-First Century. Camebridge University Press.

Freeman, J. (1998). ”Teaching the Gifted and Talented”. Education Today, Nr 54.

Freeman, J. (2005). ”Counselling the Gifted and Talented”. Gifted Education International, Nr 19.

Kullander, A. (2014). ”Kliniska erfarenheter av begåvningstest och särbegåvning”. Socialmedicinsk tidskrift, Nr 2/2014.

Persson, R. (1997). Annorlunda land – Särbegåvningens psykologi. Almqvist & Wiksell.

Silverman, L. K. (2016) Särskilt begåvade barn. Natur & Kultur.

Silverman, L. K. What We Have Learned About Gifted Children. 30th Anniversary (1979 to 2009). Gifted Development Center. Springer Publishing Company. All Rights Reserved. From: Giftedness 101

Webb, J. T. et al. (2005). Misdiagnosis and Dual Diagnoses of Gifted Children and Adults – ADHD, Bipolar, OCD, Asperger’s, Depression, and Other Disorders. Great Potential Press, Inc.

Kategorier:Arkiv