Föräldrarna skyller på särbegåvning

tärning kopia

Foto: Mona Liljedahl

Mona Liljedahl

svarar på pedagogers frågor om särbegåvade/särskilt begåvade elever

Frågorna består av avidentifierade hopkok från konsultationssamtal, respons på föreläsningar och alldeles vanlig vardaglig praktik, egen och andras. 

Fråga: Det verkar som om det här med särbegåvning är den senaste modeflugan. På min skola skyller fler och fler föräldrar på särbegåvning när eleven inte gör som den ska. Redan i förskoleklass vill föräldrar att man ska ta hänsyn till någon slags högre intelligens. Men handlar det inte bara om barn som drillats hemma att läsa och skriva tidigt? De andra barnen kommer ju ikapp så småningom. Jag har börjat uppleva det här med särbegåvning som en ren undanflykt från föräldrarnas sida och känner att jag blir irriterad så fort det kommer på tal. Hur gör jag? 

Svar: Frågan består av flera delfrågor och jag ska spalta upp mina svar här nedan.  Många pedagoger uttrycker just en skepsis mot att föräldrar åberopar särbegåvning/särskild begåvning. Genom att hänvisa till hög intelligens uppfattas föräldrar vilja friskriva sina barn (och sig själva) ifrån ansvar. Detta upplevs inte sällan som att föräldrar anser att det är pedagogerna som ska fostras och utbildas, inte eleven. En ren provokation, kan tyckas.

I alldeles för många fall innebär detta att föräldrar och skola drar åt olika håll och det är inte ovanligt att animositet uppstår till sådan grad att föräldrar söker att byta skola, om detta är möjligt. I mitten står barnet, den absoluta förloraren. Många slås ut och blir hemmasittare, fler mår dåligt i tysthet. Men det finns hopp. Det stavas: kunskap.

Särbegåvning som modefluga

Ja, allt nytt kan ju uppfattas som en modefluga. Saken är dock den att särbegåvade/särskilt begåvade elever inte är någon modefluga. De har alltid funnits. Skollagen är dock ny, i synnerhet partiet som anger att ”elever som lätt når de kunskapskrav som ska minst ska uppnås ska ges ledning och stimulans för att kunna nå längre” (3 kap. 3 §).

Skollag 2010:800 (3 kap. 3 §)

Skollag 2010:800 (3 kap. 3 §)

Men den har varit svår för skolor att efterfölja eftersom pedagoger sällan vet vilka dessa elever är. Faktum är att vi pedagoger uppfattar att elever som gör som vi säger är de som är begåvade, varför vi missar minst hälften av alla verkligt särbegåvade (se exempelvis Persson, 1997). I en studie av professor Joan Freeman (1998) där lärare fick peka ut begåvade sexåringar, visade sig endast en tredjedel ha ett IQ över 127. Elever som låg så mycket som sex år över sin åldersgrupp i läsförmåga uppfattades dock inte som speciellt intelligenta av samma lärare (Freeman, 1998). Särskilt svårt har lärare för att upptäcka särbegåvade flickor, och detta gäller över hela världen (se exempelvis Persson, 1997; Freeman, 2005; Kullander, 2014; Silverman, 2016).

Bristerna i tillämpningen av den nya skollagen blev dock så uppenbara att regeringen gav i uppdrag åt Skolverket att skriva en pedagogisk handledning för arbetet med särskilt begåvade elever, publicerad i maj 2015. Många föräldrar hittade fram till denna och kunde för första gången känna igen sina barn.

Regeringsbeslut U2014:5038:S

Regeringsbeslut U2014:5038:S

För särbegåvade elever finns. De har alltid funnits, överallt. Inte bara i akademiska storstadsmiljöer utan i varje hem och i varje socioekonomiskt skikt. Högt begåvade elever, de med IQ >130, utgör cirka 2-5 %, över hela världen. Det innebär att det sannolikt finns en elev i varje klass på 25 elever, dvs. samma omfattning elever som faller under kategorin utvecklingsstörning (IQ <70).

Normalfördelningskurva enligt Wechsler

Men de med måttlig begåvning, dvs. de som befinner sig inom zonen mellan ”normalbegåvning” och hög begåvning, ca IQ 115-130, skiljer sig också så pass från genomsnittet att de behöver extra stöd och stimulans i skolan. De är uppskattningsvis så många som 15-20%, vilket innebär att det bör finnas tre till fem elever i varje klass om 25 individer, dvs. lika många som svagbegåvade (svagt teoretiskt begåvade) elever. (Läs Svagbegåvad eller särbegåvad?)

Föräldrarna skyller på särbegåvning när eleven inte gör som den ska

Ett stort antal internationella studier, främst amerikanska, har visat att föräldrar som misstänker att deras barn är begåvade faktiskt har rätt. Begåvningstest har visat på ett starkt samband med barns begåvning och beteende i hemmet – inte i skolan. Gifted Development Center (GDC) i Colorado, där psykologen och forskaren Linda K. Silverman varit aktiv i över 30 år, har sett att 95 % av föräldrar som upplever att deras barn stämmer in på tre fjärdedelar av Characteristics of Giftedness Scale är korrekta i sin uppfattning (se bild nedan). Begåvningsutredningar har dock visat att 10 % av dessa barn är så pass asynkrona (ojämna) i sin utveckling att de svaga sidorna överskuggar barnets höga intelligens (Silverman, 2016).

Characteristics of Giftedness Scale (Linda Silverman, 1993)

Characteristics of Giftedness Scale (Linda Silverman, 1993)

Faktum är att de allra flesta högbegåvade barn aldrig upptäcks, varken av hem eller skola (se exempelvis Persson, 1997). Snarare visar studier att föräldrar tenderar att underskatta sina barns begåvning. Och de absoluta förlorarna är barn från socioekonomiskt utsatta miljöer (Silverman, 2016). En grupp som kan vara särskilt svår att upptäcka är våra nyanlända barn. Deras begåvning kan gå osedd bakom kampen att anpassa sig till språk och kultur.

Alltså, när föräldrarna inte uppmärksammar barnets höga begåvning är det alls inte säkert att skolan gör det heller. Eftersom skolor generellt ännu saknar kunskap och rätt ”glasögon”. Och eftersom särbegåvade/särskilt begåvade barn inte sällan går under radarn och döljer sin begåvning i skolan.

Dante åk 1 självporträtt o örn

Pojke 6,5 år som döljer sin begåvning i skolan. Till vänster: Obligatoriskt självporträtt första dagen i åk 1. Till höger: Det som pojken skapar hemma vid samma tidpunkt. ©Mona Liljedahl

Ofta kräver det ett oerhört stort mod från föräldrarnas sida att kommunicera tanken om särbegåvning till förskola/skola. Ansatsen kan vara lång och svår, kanske pågå i flera år. Vi lever ju trots allt under jantelagen! Att i det läget avfärda föräldrar kallar Silverman för ”föräldramobbning” och menar att vi aldrig skulle göra så mot föräldrar som hävdar motsatsen, dvs. att barnet skulle kunna lida av utvecklingsstörning eller andra omständigheter.

Och göra som de ”ska” kommer aldrig särbegåvade/särskilt begåvade elever att göra. Inte så länge skolan utgår ifrån normerade kursplaner. För de här barnen är inte normerade. De är udda, annorlunda, och kräver lika stora justeringar i sin inlärningssituation som individer på ”andra sidan” normalfördelningskurvan. Annars får vi dras med både ”jobbiga” barn och ”tjatiga” föräldrar.

Old Brompton Isa 4 kopia

Foto: Mona Liljedahl

Handlar det inte bara om barn som drillats hemma att läsa och skriva tidigt?

Intelligens är flexibelt. Med bättre levnadsförhållanden, såsom kost och skolning, tilltar allmänhetens intelligensnivå, kallad g-faktorn. Det som kallas Flynn-effekten, av professor James R. Flynn, visar att den sammanlagda poängen på intelligenstest stiger med cirka tre poäng per decennium (Flynn, 2012). Men den som är trött på det allmänna mediaskvalet har ju förstås anledning att känna sig skeptisk… Och Flynn menar att just skandinaviska länder peakade på IQ-test under 90-talet varpå kurvan planats ut och sjunkit något, vilket bekräftar misstrogna invändningar.

"Are We Getting Smarter?" James R. Flynn, 2012: 5

”Are We Getting Smarter?” James R. Flynn, 2012: 5

Särbegåvning/särskild begåvning handlar dock inte om prestationer, utan om en inre kognitiv förmåga. Det handlar alltså om barn som redan från födseln tänker abstrakt och komplext, oavsett om de lär sig räkna, läsa och/eller skriva tidigt. Det är inte vad barnen gör som utgör deras begåvning, utan hur de tänker. Och som Silverman understryker angående begåvningstest: ”Man kan inte ’råka’ få poäng inom det särskilt begåvade området, eftersom man inte kan stimulera förmåga till abstrakt tänkande” (2016: 240).

Det tål att tänka på.

Att läsa, skriva och räkna kräver ju en förmåga att omsätta abstrakta tecken till meningsbärande budskap. Men även begåvade barn som inte lär sig läsa och skriva tidigt resonerar abstrakt, om man tar sig tid att lyssna. De vill gärna veta hur allt hänger ihop, hur världen och de själva hänger samman. Inte sällan kan man höra begåvade småbarn fråga var de fanns sig innan de fanns. Det kräver en stor abstraktionsförmåga att i förskoleåldern vara medveten om tomrummet bortom sin egen existens. Tyvärr kan vi vuxna inte svara på detta, inte ens med bästa vilja. Men högbegåvade barn ställer oss ständigt på vår spets och utmanar våra logiska resonemang, redan från början.

Skrivträning åk 1 för barn som redan kan skriva

Skrivträning åk 1. Barnet kan redan skriva och försöker hitta på bilder och ord som håller uppe motivationen. ©Mona Liljedahl

Studier av intelligens är dock samstämmig: begåvning har en genetisk komponent (Silverman, 2016). Flexibiliteten i begåvningen, dvs. utvecklandet av förmågor, är dock helt och hållet avhängig miljön (se exempelvis Flynn). Så, visst har familjen en viss betydelse, men inte en allenarådande sådan. Barnet föds begåvat. Vad barnet sedan utvecklar beror på omständigheter.

Pond kopia

Foto: Mona Liljedahl

Själv fick jag som outbildad förstagångsmamma överraskningen att se min då 1,5-årige son intressera sig intensivt för ett alfabetspussel. Strax kunde han alla bokstäver, benämna dem och lägga dem i ordning, tills han tappade intresset. Men plötsligt en dag, när han var 3,5, började han skriva – helt utan föregående varning och utan träning. Varför? För att han ville. Och kunde. Inte på grund av min förträffliga ”drillning”. Allt jag kunde göra var att åka med och fascineras, men också förbryllas. Inte visste jag att sådana barn fanns. Och det skulle dröja länge, många år, innan jag förstod att hans förmågor hängde ihop med de skolsvårigheter som sedermera följde.

Pojke 4 år skriver dagbok

Pojke 4 år skriver dagbok. Foto: Mona Liljedahl

Dessutom kan man vända på frågan. Barn som inte lär sig läsa och skriva innan skolstart – är det på grund av föräldrars bristande stimulans? Nej, herregud, så kan man ju inte säga! Dessutom kan man ju inte tvinga barn att utveckla läs- och skrivförmåga innan barnet är moget för det. Så tänker vi pedagoger och tar fram våra bästa verktyg för att locka till utveckling. Vi kan stimulera men inte tvinga.

Det gäller även begåvade barn. De är bara snabbare. Och tvingar oss till utveckling i stället…

De andra barnen kommer ju ikapp så småningom

Det beror på vad man menar. Om man avser färdigheter, såsom stavning, läshastighet, multiplikationstabeller, etc., så är det alldeles korrekt. I synnerhet om det särbegåvade barnet slutar att utveckla sina färdigheter, vilket händer alltför ofta i en undervisningsmiljö som inte stämmer överens med deras behov.

Skolverket 2015

Skolverket 2015

Men återigen, intelligens handlar inte om prestationer. En hög begåvning är alltså kognitiv och innebär att eleven älskar att lära sig ”konstiga” saker och försöka lösa mycket svåra problem – redan från början. En särbegåvad/särskilt begåvad elev går igång på det som är avancerat, komplicerat och ”svårt” och avskyr det som är förutsägbart, givet och ”lätt”. Och det är inget som varken de eller deras föräldrar rår för. Detta är något som ”normalbegåvade” elever inte kommer ikapp, även om de kan räkna och läsa snabbare, och göra som läraren säger.

Särbegåvning som undanflykt

Egentligen är svaret detsamma som i ”Föräldrarna skyller på särbegåvning när eleven inte gör som den ska”, med det tillägget att särbegåvning i så fall är en undanflykt som ännu inte är socialt accepterad. Många föräldrar till högbegåvade barn hävdar att de skulle ha fått mycket mer förståelse, hjälp och stöd om barnet haft en diagnos – eller rentav varit utvecklingsstört! Flera föräldrar berättar att de fått hjälp först när barnet fått en diagnos – oavsett om diagnosen varit korrekt eller inte. Detta gäller i synnerhet elever som blivit hemmasittare på grund av sin skolsituation. Först med en diagnos på papperet har skolan anpassat undervisningen mer utifrån elevens behov. (Läs Hur undervisar jag särbegåvade/särskilt begåvade elever? )

För man ska komma ihåg att särbegåvade/särskilt begåvade elever sjunker ihop mentalt av understimulans, eftersom de just drivs av kunskapstörst och vetgirighet. Det är som att befinna sig i en godisbutik dagarna i ända utan att någonsin få smaka och alltid bli tillsagd att vänta tills de andra smakat färdigt. Vilket aldrig händer.

Foto: Mona Liljedahl

Dessutom ska man ha klart för sig att högbegåvade barn har en tendens att fullkomligt utmatta sina familjer, eftersom de är intensivare, känsligare och kräver konstant stimulans.

”Att ha ett särskilt begåvat barn har inte bara förändrat familjens livssituation: det har helt enkelt förstört den!” säger en förälder (fritt översatt) i boken Misdiagnosis and Dual Diagnoses of Gifted Children and Adults (Webb et al., 2005: 175). En annan förälder i samma bok menar att hon är trött på att leva med ett ständigt ifrågasättande och oupphörliga verbala påhopp, som om hennes barn vore en brottmålsadvokat som oavbrutet noterar vartenda kryphål i förälderns uttalanden (ibid.).

Filurum.se

Det är inte för intet som stödgrupper för föräldrar till särbegåvade/särskilt begåvade barn har uppstått, såsom Filurum och Mensa GCP. Här träffas man inte för att klappa varandra på axeln i sin förträfflighet, utan för att dela den oerhört prekära situation det innebär att lotsa barn genom livet som stundvis mår så dåligt av understimulansen i skolan att de inte vill leva. Då behöver man stöd av andra vuxna som förstår, i synnerhet när skolan indikerar att särbegåvningen bara är förälderns undanflykt.

Mensa GCP

Hur gör jag? 

Föräldrar som föreslår särbegåvning/särskild begåvning för sitt barns pedagoger gör alltså detta oftast på goda grunder. Risken att bli missförstådd, avfärdad och rent av förlöjligad har med all sannolikhet noga övervägts. Därför kan man utgå ifrån att situationen är akut. Graden av angelägenhet är sannolikt skyhög när föräldrar är beredda att utsätta sig själva för att framstå som skrytsamma och löjliga.

Och att ta föräldrar på allvar är gratis. Om de sedan skulle visa sig ha fel (vilket alltså begåvningsforskning tillbakavisar), så är ingen skada skedd. Genom att utmana eleven och pröva olika accelerationsmetoder och berikningsinsatser visar det sig ganska snart var guldådern till elevens lust och förmåga går. Det är också gratis, men det kräver kreativitet. Och en intresserad skolledning som vill organisera möjligheterna för eleven. Gärna också en särskild mentor som kan följa processen. (Läs Hur undervisar jag särbegåvade/särskilt begåvade elever?)

Acceleration, berikning och särskilt mentorskap

Kom ihåg att föräldrar som blir väl bemötta av skolan vill samarbeta. Och vi pedagoger kan ju inte driva allt helt ensamma, utan behöver barnens föräldrar, oavsett om barnet är högbegåvat eller inte. Om vi ändå känner att vår förmåga att hörsamma föräldrarnas önskan om att anpassa undervisningen utifrån ett särbegåvningsperspektiv är begränsad, så finns pedagogisk hjälp och stöd att få. (Se kontaktinformation till Mensa GCP och Filurum i slutet.)

Jag är helt övertygad om att de här eleverna leder skolutvecklingen framåt, vare sig vi vill det eller inte. Och vi ska vara glada att föräldrar hjälper till att påtala barnens förmågor. För vi i skolan kan ju inte se allt. Fast vi vill. Och vår vilja är vår absolut bästa förutsättning, precis som hos våra begåvade barn.

Foto: Mona Liljedahl

Pedagogisk hjälp och stöd (samt forum för föräldrar)

Filurum:  filurumkonsult@recompile.se 

Mensa GCP: gcp-ansvarig@mensa.se

Referenser:

Flynn, J. R. (2012) Are We Getting Smarter? Rising IQ in the Twenty-First Century. Camebridge University Press.

Freeman, J. (1998). ”Teaching the Gifted and Talented”. Education Today, Nr 54.

Freeman, J. (2005). ”Counselling the Gifted and Talented”. Gifted Education International, Nr 19.

Kullander, A. (2014). ”Kliniska erfarenheter av begåvningstest och särbegåvning”. Socialmedicinsk tidskrift, Nr 2/2014.

Persson, R. (1997). Annorlunda land – Särbegåvningens psykologi. Almqvist & Wiksell.

Silverman, L. K. (2016) Särskilt begåvade barn. Natur & Kultur.

Silverman, L. K. Gifted Development Center. ”What We Have Learned About Giftedness”. 

Webb, J. T. et al. (2005). Misdiagnosis and Dual Diagnoses of Gifted Children and Adults – ADHD, Bipolar, OCD, Asperger’s, Depression, and Other Disorders. Great Potential Press, Inc.

 



Kategorier:Särskild begåvning/särbegåvning

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: