Foto: Victoria Säwström

Mona Liljedahl 

svarar på pedagogers vanligaste frågor om särbegåvade/särskilt begåvade elever

Frågorna består av avidentifierade hopkok från konsultationssamtal, respons på föreläsningar och alldeles vanlig vardaglig praktik, egen och andras. 

Fråga: Hur vet jag att min elev är särbegåvad?

Svar: Enligt de flesta studier (se t.ex. Roland S Persson och Joan Freeman) är vi lärare dåliga på att upptäcka elever med hög intelligens. Vi lärare anser snarare att barn och unga som svarar ”rätt” och gör som vi säger är de som är mest intelligenta. Men att vara följsam är inte synonymt med hög intelligens. Helt normalbegåvade elever kan prestera på toppnivå, medan mycket högintelligenta elever (dvs. särbegåvade/särskilt begåvade) kan undvika att prestera helt och hållet i skolan. Vi kan alltså inte söka efter särbegåvade elever utifrån våra förväntningar på vad som är en ”bra elev”.

Det förenklade svaret på frågan ovan är alltså att du inte vet. Men du kan undersöka saken. Om eleven intresserar sig för filosofiska, abstrakta och ”vuxna” spörsmål samt uttrycker sig på ett komplext sätt, gärna ifrågasättande, då är du garanterat en särbegåvad på spåren. Om eleven dessutom envisas med helt egna (nya/annorlunda/tokiga/intressanta) teorier i stället för vederlagd fakta, så bör du spetsa öronen. Uttrycker eleven dessutom (med eller utan ord) att skolan är tråkig för att hen inte lär sig något ”på riktigt”, så har du en fullträff.

Särbegåvade/särskilt begåvade elever drivs av kunskapstörst, meningsfullhet och nytänkande. Inte sällan anser de att skolan saknar alla dessa aspekter.

Stämmer något av detta in på din elev? Ja, då bör du utgå ifrån att du har en särbegåvad/särskilt begåvad individ i ditt klassrum.

John Gurdon’s Science Report 1949

John Gurdons omdöme i vetenskapliga ämnen. Som 15-åring bedömdes han som sämst av 250 elever. 63 år senare erhöll han Nobelpriset i ”fysik eller medicin”.

Kategorier:Arkiv