Är det kört när skolan suger?

Är det kört när man inte vill gå i skolan, trots en rasande kunskapstörst? Är det kört om man inte får fullständiga betyg, fastän man har lätt för att lära? Under den här skolavslutningstiden, som präglas av hemkarantän och virus, vill jag berätta en historia om hopp. Jag vill hälsa från Emil som hittade ett kryphål i systemet. Precis som han sa han skulle.

Jag får ofta mail från föräldrar. De handlar om barn som inte trivs, inte lär sig och inte mår bra i skolan – TROTS en fenomenal lärandekapacitet och kunskapstörst. Är det kört för mitt barn? Är detta början till slutet?

Jag vill svara på alla. Jag vill ge hopp och säga att det inte alls är kört. Men jag hinner sällan.

I boken Särskilt begåvade elever – pedagogens utmaning och möjlighet (2017) skriver jag om ett sådant barn. Jag kallar honom Emil. För den som kan sin Astrid Lindgren vet varför.

Vad konstigt att han inte gör nåt

Emil hade slocknat tidigt. Han slocknade på ett utagerande sätt, genom att välta skolbänkar, tejpa i korridoren och springa hem i strumplästen.

Emil fick en svårare mattebok.

Men Emil tramsade ändå bort lektionen.

Emil fick gå till rektorn. Igen och igen.

Men Emil kunde aldrig svara på frågan vad de ska göra för honom.

Emil utreddes.

Men Emil tramsade under utredningen också. Den gick inte att färdigställa. En hög intelligens kunde man ändå konstatera.

Vad konstigt att han inte gör nåt då i skolan!

Tänkte utredarna.

Tänkte föräldrarna.

Tänkte rektorn.

Men Emil gjorde nåt hela tiden. Bara inte i skolan. När Emil var nio år byggde han en egen mobiltelefon. Mamma och pappa ville inte köpa mobil till honom, så Emil byggde en egen. Av elskrot. Den fungerade i flera år.

Samtidigt placerades Emil i resursskola. I två år fick Emil gå i skola för elever som hade inlärningssvårigheter. Det tyckte Emil var skönt, för det fanns så många vuxna att prata med. Inte som i vanliga skolan.

Sen fick Emil ångest. Så pass mycket ångest att han var tvungen att stanna hemma i ett år innan han vågade börja gymnasiet.

Jag hittade Emil på gymnasiet

Det var på gymnasiet jag hittade Emil. Eller, han hittade mig. Jag var speciallärare och Emil sov ofta på soffan utanför mitt rum. Han sov på lektioner också. En gång somnade han under nationella provet i engelska. Men han fick ändå alla rätt.

Jag ska hitta ett sätt att ta mig runt systemet, sa Emil till mig. Jag ska hitta kryphålen, sa han.

Han gick nästan inte till några lektioner. Bara till den läraren som såg honom. Hon tjatade inte. Hon pratade med honom som den han var. Och tyckte om honom. Emil älskade den läraren.

Men något slutbetyg blev det inte. Han kunde inte förmå sig att prestera. Inte ens för hennes skull, favoritläraren.

– Jag ska hitta ett sätt att ta mig runt systemet, sa Emil till mig. Jag ska hitta kryphålen, sa han. Och som vi pratade kryphål, Emil och jag. Kryphål i tid och rum, i livet.

Vilken underbar elev!

Emil kunde nästan allt. Det han inte kunde, fattade han ändå. Utom att prestera. Det kunde han inte. När jag tvingade honom till högskoleprovet gick därifrån. Ångesten blev för stark.

Till slut satt Emil mest inne hos mig. Eller följde med mig på föreläsningar och berättade om sin skoltid.

– Åh, vilken underbar elev! sa de lärare som hörde Emil berätta om sig själv.

Vi skrattade gott åt det, Emil och jag. Livet är bra konstigt.

Emil hade många projekt. De flesta på nätterna. Då målade han graffiti eller sydde eller tittade på Ted Talks. Därför sov han i skolan. Han lärde sig ständigt något nytt. Men inte skolämnen. Bara på riktigt.

Emil tyckte jag skulle säga det på föreläsningar, att elever vill lära sig på riktigt. Så jag gjorde det.

Kryphålet

Efter gymnasiet anmälde jag Emil till en konstinriktning på folkhögskola. I smyg. Han kom in. Men han var inte redo och tackade nej.

När Emil väl var redo, hittade han sin folkhögskola på egen hand. Där kunde han arbeta i projektform och lära sig nya medium. Han var själv förvånad att han stannade kvar. Det kanske var en form av inre mognad?

För ett tag sedan ringde någon från en prestigefull högre utbildning. De behövde en referens på Emils svenska och engelska. En ren formalitet. Jag berättade varför Emil inte hade betyg från gymnasiet. Det kände personen från det prestigefulla igen. Emil var inte den första. Och inte den sista.

I maj 2020 fick Emil sitt antagningsbesked. Han ska läsa ett konstnärligt kandidatprogram till hösten på universitetet.

Emil kom runt systemet. Han hittade sitt kryphål.

Kryphålet handlade om att hitta viljan och motivationen att prestera. Eller snarare: att hitta något att prestera för. Och att ha folk omkring sig som bryr sig. Någon som kan gå i god för att man är fantastisk fastän man saknar betyg.

Kryphålet är att ha människor som tror på en.

Det vill jag berätta för alla föräldrar som mailar.

Och så vill jag gratta Emil! Du vann!



Kategorier:Särskild begåvning/särbegåvning

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: