Är det kört när man inte vill gå i skolan, trots en rasande kunskapstörst? Är det kört om man inte får fullständiga betyg, fastän man har lätt för att lära?
Här är en berättelse om hopp med hälsningar från Emil. Han hittade ett kryphål i systemet. Precis som han sa han skulle.
Jag får ofta mail från föräldrar. De handlar om barn som inte trivs, inte lär sig och inte mår bra i skolan – TROTS en fenomenal lärandekapacitet och kunskapstörst. Är det kört för mitt barn? Är detta början till slutet?
Jag vill svara på alla med en glimt av hopp. Jag vill säga att det inte alls är kört.
I boken Särskilt begåvade elever – pedagogens utmaning och möjlighet (2017) skriver jag om ett sådant barn. Jag kallar honom Emil. För den som kan sin Astrid Lindgren vet varför.
Vad konstigt att han inte gör nåt
Emil hade slocknat tidigt. Han slocknade på ett utagerande sätt, genom att välta skolbänkar, tejpa i korridoren och springa hem i strumplästen.
Emil fick en svårare mattebok.
Men Emil tramsade ändå bort lektionen.
Emil fick gå till rektorn. Igen och igen.
Men Emil kunde aldrig svara på frågan vad de ska göra för honom.
Emil utreddes.
Men Emil tramsade under utredningen också. Den gick inte att färdigställa. En hög intelligens kunde man ändå konstatera.
Vad konstigt att han inte gör något då i skolan!
Tänkte utredarna.
Tänkte föräldrarna.
Tänkte rektorn.
Men Emil gjorde något hela tiden. Bara inte i skolan. När Emil var nio år byggde han en egen mobiltelefon. Mamma och pappa ville inte köpa mobil till honom, så Emil byggde en egen. Av elskrot. Den fungerade i flera år.
Samtidigt placerades Emil i resursskola. I två år fick Emil gå i skola för elever som hade inlärningssvårigheter. Det tyckte Emil var skönt, för det fanns så många vuxna att prata med. Inte som i vanliga skolan.
Sen fick Emil ångest. Så pass mycket ångest att han var tvungen att stanna hemma i ett år innan han vågade börja gymnasiet.
Jag hittade Emil på gymnasiet
Det var på gymnasiet jag hittade Emil. Eller, han hittade mig. Jag var speciallärare och Emil sov ofta på soffan utanför mitt rum. Han sov på lektioner också. En gång somnade han under nationella provet i engelska. Men han fick ändå alla rätt.
Jag ska hitta ett sätt att ta mig runt systemet, sa Emil till mig. Jag ska hitta kryphålen, sa han.
Han gick nästan inte till några lektioner. Bara till den läraren som såg honom. Hon tjatade inte. Hon pratade med honom som den han var. Och tyckte om honom. Emil älskade den läraren.
Men något slutbetyg blev det inte. Han kunde inte förmå sig att prestera. Inte ens för hennes skull, favoritläraren.
– Jag ska hitta ett sätt att ta mig runt systemet, sa Emil till mig. Jag ska hitta kryphålen, sa han. Och som vi pratade kryphål, Emil och jag. Kryphål i tid och rum, i livet.
Vilken underbar elev!
Emil kunde nästan allt. Det han inte kunde, fattade han ändå. Utom att prestera. Det kunde han inte. När jag tvingade honom till högskoleprovet gick därifrån. Ångesten blev för stark.
Till slut satt Emil mest inne hos mig. Eller följde med mig på föreläsningar och berättade om sin skoltid.
– Åh, vilken underbar elev! sa de lärare som hörde Emil berätta om sig själv.
Vi skrattade gott åt det, Emil och jag. Livet är bra konstigt.
Emil hade många projekt. De flesta på nätterna. Då målade han graffiti eller sydde eller tittade på Ted Talks. Därför sov han i skolan. Han lärde sig ständigt något nytt. Men inte skolämnen. Bara på riktigt.
Emil tyckte jag skulle säga det på föreläsningar, att elever vill lära sig på riktigt. Så jag gjorde det.
Kryphålet
Efter gymnasiet anmälde jag Emil till en konstinriktning på folkhögskola. I smyg. Han kom in. Men han var inte redo och tackade nej.
När Emil väl var redo, hittade han sin folkhögskola på egen hand. Där kunde han arbeta i projektform och lära sig nya medium. Han var själv förvånad att han stannade kvar. Det kanske var en form av inre mognad?
För ett tag sedan ringde någon från en prestigefull högre utbildning. De behövde en referens på Emils svenska och engelska. En ren formalitet. Jag berättade varför Emil inte hade betyg från gymnasiet. Det kände personen från det prestigefulla igen. Emil var inte den första. Och inte den sista.
I maj 2020 fick Emil därför antagningsbesked från ett konstnärligt kandidatprogram på universitetet. Han var antagen.
Emil kom runt systemet, hittade sitt kryphål.
Kryphålet handlade om att hitta viljan och motivationen att prestera. Eller snarare: att hitta något att prestera för. Och att ha folk omkring sig som bryr sig. Någon som kan gå i god för att man är fantastisk fastän man saknar betyg.
Kryphålet är att ha människor som tror på en.
Det vill jag berätta för alla förtvivlade föräldrar till uppgivna barn, att de kommer att hitta sina egna kryphål. När de hittar sin drivkraft framåt kommer de hitta vägar som ingen tidigare visste fanns. Tills dess får vi vuxna tro på alla våra ”Emilar” åt dem.
Jag ryser! Vilken pojke! Och vilken lärare som såg honom, och vilken lärare och människa du är som tagit honom till dig på detta sätt! Om alla barn fick en vuxen med detta engagemang och om alla vuxna hade förmåga att bygga relationer på detta sätt så är jag säker på att våra barn och ungdommar skulle må så mycket bättre och många skulle slipp hamna i livslångt utanförskap. Tack för ditt engagemang och kunskap! Sådanna personer som du skulle behöva finnas ute på landsbygden också. Jag tror att flera av er finns inne i städerna.