Mona Liljedahl
svarar på pedagogers frågor om särbegåvade/särskilt begåvade elever
Frågorna består av avidentifierade hopkok från konsultationssamtal, respons på föreläsningar och alldeles vanlig vardaglig praktik, egen och andras.
Fråga: Jag har en elev som föräldrarna säger är särbegåvad, men som uppvisar tydliga tecken på adhd? Borde inte eleven utredas?
Svar: Till att börja med skulle jag rekommendera att alltid utgå ifrån att det föräldrarna säger är sant. Vi i skolan har sällan någonting att förlora på detta. Tvärtom. Om vi får föräldrar med oss i arbetet med våra elever har vi allt att vinna. Föräldrar ser ju våra elever när de inte är i skolan och uppfattar därmed sådant som skolmiljön kan dölja.
Särbegåvade elever är olika
Man ska också komma ihåg att särbegåvade/särskilt begåvade elever är olika. Lika olika som andra barn, faktiskt. Dessutom har de olika grad av begåvning samt olika begåvningsområden. Medan en elev kan älska matematiska resonemang men kanske inte språk, kan en annan elev känna tvärtom. Det som är lika är att de är före i sin utveckling rent kognitivt, men även det i olika grad. Detta kan vara lättare att förstå när man jämför personer med svag teoretisk intelligens/svagbegåvade (ca IQ 70-85) och de som hamnar under gränsen för intellektuell funktionsnedsättning (IQ 70). Det som förenar de senare är att de har svårt för abstraktion och komplexiteten, men det säger ingenting om deras läggning, erfarenheter, intresseområden eller personligheter. Samma gäller för särskilt begåvade elever. De har olika hög begåvning/intelligens, olika erfarenheter, temperament och intressen. Dessutom skiljer sig behoven åt mellan en elev med IQ 130 och en med IQ 150, precis som mellan IQ 65 och IQ 85. I det senare fallet är båda teoretiskt svaga, som det heter, men eleven med IQ 65 har rätt att gå i särskolan med en anpassad studieplan.
IQ-fördelning enligt Wechsler
Särbegåvning kan skapa understimulans
Så, för elever som avviker 30 IQ-enheter ”nedåt” från normalfördelningen (se fördelningskurvan ovan) finns särskolan. För elever som uppmäter 30 IQ-enheter ”uppåt” från normalfördelningen – eller mer! – finns ingenting annat än den ”vanliga” skolan. Det innebär att elever som kognitivt är lika olika ”normalbegåvade” elever som kognitivt funktionsnedsatta är, inte bara måste samsas i samma skolform, utan även anpassa sig till den.
Det skulle vi aldrig kräva av elever med intellektuell funktionsnedsättning. Självklart har elever med kognitiv nedsättning rätt till undervisning i en skolform som passar deras inlärningsbehov. Vi skulle heller aldrig kräva av en ”normalbegåvad” elev, säg med IQ 100, att den skulle finna sig i att gå hela sin skolgång i särskolan. Självklart inte.
Men en särskilt begåvad elev kan alltså gå igenom en hel skolgång utan att en enda gång få undervisning som tillgodoser inlärningsbehoven. Denna uttråkning är kanske lättare att förstå om man själv tänker sig in i en fortbildningsdag på jobbet som ligger långt under ens egen begreppsnivå. Föreställ dig en studiedag för lärare där en föreläsare går igenom Vygotskijs grundläggande idéer. Alla med lärarutbildning har förstås redan studerat Vygotskij, förmodligen även skrivit uppsats om och kanske svettat sig igenom tentafrågor på bland annat ”den proximala utvecklingszonen”. Vi minns inte alla detaljer, vi kan inte rabbla teorierna i sömnen, men vi ”fattade grejen”, vi tog till oss koncepten, idéerna. Vi är nu examinerade, legitimerade. Vi vill gå vidare, få veta något nytt, bli inspirerade. Vi vill inte mala runt i samma hjulspår. Då kan vi hellre gå och rätta högarna på skrivbordet eller svara på föräldramail. Eller dricka en god kopp kaffe och ta en titt på sociala medier…
Så upplever också särskilt begåvade elever sina skoldagar. De har ”fattat grejen” långt innan klasskamraterna, kanske tidigare. Dessutom är de barn. De kan inte reglera sina känslouttryck så som vuxna kan, eller förväntas kunna.
Huvudstrategier hos uttråkade elever
I Socialstyrelsens rekommendationer för ”Psykologutredning i skolan” (2013) anges att en hög begåvning måste tas i beaktande, eftersom ett sådant barn kan utveckla ”beteenden som kan misstolkas som koncentrations- eller sociala svårigheter” (2013, s. 6).
Socialstyrelsen, 2013
Generellt sett applicerar den uttråkade eleven två huvudstrategier:
- Släcka ner, dvs. försvinna in i sig själv, drömma sig bort, dra sig undan, etc.
- Agera ut, t.ex. genom att spela pajas, ifrågasätta, skapa konflikter, bli arg, få utbrott, etc.
I båda fallen blir ofta elevhälsan involverad, på ett sätt eller annat. Många genomgår en neuropsykiatriska utredning med bl.a. en kognitiv testning, kallad WPPSI för barn mellan ca 2-6 år, WISC för barn mellan ca 7-16 år och WAIS för ungdomar från 16 år och vuxna Och många får diagnos. Kategori 1 tenderar att få diagnoser inom autismspektrum (AST) eller add, och kategori 2 får inte sällan diagnosen adhd.
Dessa diagnoser kan dock inte fastställas genom något blodprov eller liknande, utan är en tolkning av en professionell aktör, ofta ett team. Precis på samma sätt som elevers kunskaper omtolkas till betyg av oss lärare .
En diagnos ställs alltså av en läkare utifrån en uppfattning om individen under rådande omständigheter. Oftast inhämtas skolans uppfattning om elevens förmågor och svårigheter, vilket spelar in. Därför finns antagligen ett mörkertal feldiagnosticerade särskilt begåvade individer, som varit drabbade av uttråkning och understimulans i skolan. (Läs särskilt ”Kliniska erfarenheter av begåvningstest och särbegåvning” av Anita Kullander och ”Misdiagnosis of ADHD/ASD in gifted children” av Leigh Jamison Rundkvist, länkade längst ner.)
Twice Exceptional
Men. Precis som man kan vara blind och begåvad, eller döv och stum, eller sakna en arm, ett ben eller ha alla möjliga funktionsnedsättningar och vara särskilt begåvad, så kan man ha neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Detta kallas för ”Twice Exceptional” på engelska, ett begrepp med ganska positiv klang: dubbelt exceptionell.
På svenska kallas det för ”dubbelriktad begåvningsproblematik”, eftersom både begåvningen och funktionsnedsättningen orsakar problem i den skolan. (Läs gärna Perssons text ”Tre korta texter om att förstå särskilt begåvade barn i den svenska skolan”, länkad nedan.)
Roland S Persson om dubbelriktad begåvningsproblematik (2015)
I de fall eleven både är särskilt begåvad och har en diagnos, såsom exempelvis autismspektrum, adhd/add eller dyslexi, skapas alltså ytterligare en nivå av frustration och friktion – inte bara i skolan utan även inom individen själv. Eleven har kapacitet för mycket – både snabbare inlärningstakt än genomsnittet och djupare förståelseförmåga – men funktionsnedsättningen ställer sig i vägen.
Twice-Exceptional
Att undervisa särskilt begåvade elever med diagnos
När man har en särskilt begåvad elev med dubbelriktad begåvningsproblematik (Twice Exceptional) gäller följande: Begåvningen måste mättas FÖRST!
Det hjälper inte att bara dämpa belysningen och ljudisolera klassrummet för en särbegåvad elev med adhd, eller att vara hyperkonkret i instruktionerna till en högbegåvad elev med autism eller erbjuda en ljudbok till en särskilt begåvad dyslektiker. Om en särskilt begåvad elev inte får sina behov av stimulans tillgodosedda i allra första hand kommer eleven aldrig att själv orka överkomma sina hinder och därmed inte må väl i skolan. Och ju större glappet är mellan elevens inre förmåga och anpassningen till den i undervisningen, desto svårare kommer elevens diagnossymptom att vara.
Särbegåvad eller ADHD?
Så, svaret på frågan är alltså att ta bort ”eller”. Kartlägg elevens kunskaper och begåvningsområden och erbjud acceleration, berikning och coachning! (Läs inlägget: Hur undervisar jag särbegåvade/särskilt begåvade elever). Utgå ifrån att ju mer elevens behov, intressen och förmåga till djup tillgodoses, desto mindre blir effekten av svårigheterna.
Så, jo, eleven kan verkligen behöva utredas. Självkännedom är A och O, i synnerhet för särskilt begåvade elever, som har en fantastisk förmåga till självanalys. Många särbegåvade elever kommer ofta fram till att det är något fel på dem helt själva, särskilt om de vantrivs i skolan, vilket skapar ännu sämre mående och ännu svårare beteenden. En särskilt begåvad elev i svårigheter kan komma fram till helt fel slutsats om sina förmågor. Vissa kan dra slutsatsen att de är ”dumma i huvudet”, trots att sanningen är den motsatta. Så, en korrekt diagnos kan hjälpa till att lyfta bort oändligt mycket ångest.
Men en utredning måste göras av ett utredningsteam som är kunnigt i särskild begåvning! Annars riskerar som sagt uttråkningen och understimulansen att feltolkas, och därmed skapa fel självbild hos barnet. En utredande psykolog med kunskap om särskild begåvning kan däremot hjälpa skolan att förstå eleven, både styrkor och svagheter, och på så sätt stötta i arbetet med elevens välmående. Både nu och i framtiden.
Källor och förslag till vidare läsning:
Bracamonte, M. (2010). ”2e Students: Who They Are and What They Need”. Davidson Institute for Talent Development. http://www.davidsongifted.org/db/Articles_id_10655.aspx
Jamison Rundkvist, L. (2015). ”Misdiagnosis of ADHD/ASD in gifted children”. Karolinska Institutet. Psykologprogrammet.
https://www.semanticscholar.org/paper/Misdiagnosis-of-ADHD%2FASD-in-gifted-children-Rundkvist/adf63580f09b8959b360ce5e8b8940934b1c5bb4
Kullander, A. (2014). ”Kliniska erfarenheter av begåvningstest och särbegåvning”. Socialmedicinsk tidskrift, Nr 2/2014. http://socialmedicinsktidskrift.se/index.php/smt/article/view/1107
Persson, R. (2015). ”Tre korta texter om att förstå särskilt begåvade barn i den svenska skolan”. Högskolan i Jönköping. http://hj.diva-portal.org/smash/get/diva2:800406/FULLTEXT01.pdf
Socialstyrelsen. (2013). ”Psykologutredning i skolan.” http://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/19164/2013-6-39.pdf
Lämna ett svar